Vaknade inatt med en vidrig flashback. Jag träffade Peter när jag var ung och bräcklig och hade precis kommit från ett hemskt förhållande. Peter var så stor och stark och rolig. Han tittade på mig med glittrande ögon och jag kände mig så vacker när jag var i närheten av honom. Jag älskade att ligga i Peters starka famn.

Peter bodde i Stockholm och jag bodde då i Dalarna så avståndet  gjorde relationen kittlande i början. Jag har aldrig varit bortskämd med omtanke så hans breda bringa och hans gåvor gjorde mig knäsvag i början. Lite svartsjuka var bara gulligt och hans omtanke var vänlig. Efter ett tag började jag inse att svartsjukan och omtanken kunde gå till överdrift ibland och att gåvorna hade sitt pris. När jag försökte skapa utrymme för mitt eget liv började jag snart känna mig lite kvävd och då började jag känna att den känslomässiga snaran drogs åt ytterligare. Detta ledde till att Peter ville ha min bekräftelse ännu mer vilket i sin tur ledde till att jag gjorde slut.

Han blev otroligt ledsen och tyckte att jag inte hade gett förhållandet tillräckligt stor chans och bad mig om en till. Jag sa nej, och Peter började då subtilt hota med att ta livet av sig. Jag blev så rädd för att hans dåliga mående skulle vara mitt fel (eftersom jag tagit på mig så mkt skuld för andras mående tidigare) så jag gick tillbaka till Peter. Det här fortsatte ytterligare 2 ggr. Efter 2 år med Peter gjorde jag slut kring midsommar. På midsommarafton träffade jag Samuel och jag berättade det för Peter. Peter valde att ta sitt liv på midsommardagen..

Jag kommer alltid sörja Peter och sakna honom men jag kan inte ha hans liv på mitt samvete längre. Jag måste göra ett avslut med mig själv.