Början på mitt eventuella liv
Framme på behandlingshemmet!
Med hopp och förväntningar packade jag ihop mig och åkte ner till Lund för behandling. Första dagen kände jag mig rädd men nyfiken och förhoppningsfull. Med hur mkt packning som helst ankom jag till ett hus där det myllrade av folk med näsan i böcker, gående med käcka steg, själv kom jag med böjt huvud och uppdragna axlar.
Tjejerna och killarna separerades till två olika hus och får bara hälsa på varandra. Jag blev hämtad av en jättegullig tjej som hette Marie. Hon har varit medlem i kinesisk maffia o farit väldigt illa.
Marie informerade mig om alla hunda regler, vissa mer självklara än andra ( inga droger kändes mer självklart medan inget tv-tittande kändes mindre uppenbart )
Jag fick lämna ifrån mig både mobil och dator ?????!!!!
Under de första fem dagarna skulle jag inte få ha kontakt med omgivningen o inte få gå utanför huset själv. Det blev en extrem omställning för mig som suttit still på en säng i nästan tre månader själv och ska nu på en dag integreras i en stor grupp med kvinnor som alla har problem..
Hej då Stockholm!
Nu lämnar jag Stockholm och gammal gegga till Lund och något läskligt, spännande, antagligen jobbigt och definitivt nytt.Jag har kämpat för att få hjälp i många år och nu når jag äntligen ska få det har jag sån ångest för att jag inte vet vad som väntar. Förändringar är jobbigt. Att veta att man lever i kaos kan vara jobbigt men inte lika jobbigt som att inte veta vad som väntar.. Under min tid inom psykiatrin har jag träffat jävligt många idioter men på Huddinge sjukhus har jag blivit bemött som en människa med ett högt människovärde och blivit sedd som den jag är.Jag sitter i första klass och ser nog ut som de andra men jag har packning för tre personer och jag har absolut en annan destination med min resa än de andra i den här vagnen. Jag skulle vilja veta vad de andra har för typ av liv i den här vagnen.. Antagligen företagsledare, kommunpampar och alla ska till ”viktiga” möten. Jag ska också till ett ”viktigt” möte men jag skulle ta mig fan kunna göra mkt för att slippa möta mig själv… men det är väl det jag har gjort i alla år.. flytt för att slippa möta mig själv. Jag kommer sakna både nya och gamla vänner. Utan att överdriva så räddade Katta mitt liv i förrgår. Jag fick panik och lurade till mig en permission. Under permissionen köpte jag rakblad och tog en taxi ut till flottsbro. Jag mådde pyton och hade så gjort i några dagar. På något sätt såg Katta hur det låg till och ringde mig under permissionen. Jag stängde av luren och vips var polisen där. På något sätt förstod Katta allvaret och på något sätt måste polisen ringat in min iphone. Jag är inte lycklig
över det men det var bra för den här gången agerade jag mer på impuls än vad jag någonsin tidigare gjort. Kombinationen av läkemedelsuttrappning och ångest och förändring var inte bra. Tänk på det Älskade katniss; du har räddat ett liv oavsett om jag väljer att bruka det eller missbruka det!
Dag nr ..?
Jag vill framåt men har ingenting att fästa blicken på..
Snart 35 år ..! Jag har alltid trott att jag skulle ha
A) hus på landet
B) minst två ungar (folk frågar inte ens längre OM jag har barn utan HUR många!!)
C) vara gift minst för första gången
Hmm, nu ...
Jag bor på psyk i en sal med tre andra kvinnor, alltså; hemlös, barnlös och singel!!! Vilken jackpot :-)
Flashback; gammal sorg
Vaknade inatt med en vidrig flashback. Jag träffade Peter när jag var ung och bräcklig och hade precis kommit från ett hemskt förhållande. Peter var så stor och stark och rolig. Han tittade på mig med glittrande ögon och jag kände mig så vacker när jag var i närheten av honom. Jag älskade att ligga i Peters starka famn.
Peter bodde i Stockholm och jag bodde då i Dalarna så avståndet gjorde relationen kittlande i början. Jag har aldrig varit bortskämd med omtanke så hans breda bringa och hans gåvor gjorde mig knäsvag i början. Lite svartsjuka var bara gulligt och hans omtanke var vänlig. Efter ett tag började jag inse att svartsjukan och omtanken kunde gå till överdrift ibland och att gåvorna hade sitt pris. När jag försökte skapa utrymme för mitt eget liv började jag snart känna mig lite kvävd och då började jag känna att den känslomässiga snaran drogs åt ytterligare. Detta ledde till att Peter ville ha min bekräftelse ännu mer vilket i sin tur ledde till att jag gjorde slut.
Han blev otroligt ledsen och tyckte att jag inte hade gett förhållandet tillräckligt stor chans och bad mig om en till. Jag sa nej, och Peter började då subtilt hota med att ta livet av sig. Jag blev så rädd för att hans dåliga mående skulle vara mitt fel (eftersom jag tagit på mig så mkt skuld för andras mående tidigare) så jag gick tillbaka till Peter. Det här fortsatte ytterligare 2 ggr. Efter 2 år med Peter gjorde jag slut kring midsommar. På midsommarafton träffade jag Samuel och jag berättade det för Peter. Peter valde att ta sitt liv på midsommardagen..
Jag kommer alltid sörja Peter och sakna honom men jag kan inte ha hans liv på mitt samvete längre. Jag måste göra ett avslut med mig själv.
5:e dagen
Det enda jag åstadkommit under en hel dag är att skriva positiva eller negativa konsekvenser av att dö eller av att leva. Jag skulle så gärna vilja bolla det med någon vän men om jag skulle välja döden så skulle den personen få såna skuldkänslor och det skulle vara för egoistiskt. Men jag vill välja rationellt.
Ingen människa kan leva endast för andras skull ett helt liv. Nu har jag levt endast för andras skull sedan 2009 och det är snart 5 år. 5 år är en lång tid att leva för andras skull.
Det som väger för att ta livet av mig hittills:
* Slippa ta konsekvenserna av mitt handlande under tiden jag knarkade (alla jag sårade, jag blev av med körkortet, vräkt från lägenheten, gjorde bort mig, sårade både vänner och särskilt familjen)
* Familjen får mer pengar (inte för att de bryr sig om det men ändå...)
* Jag slipper uppleva fler helveten (det skälet väger tungt)
* Andra slipper uppleva mitt kaos (också ett tungt skäl)
Det som väger emot:
* Familjen kommer sörja en tid.
* Jag får inte uppleva min systerdotters uppväxt
* Jag missar även positiva upplevelser
* Jag kanske utvecklas i positiv riktning
Bikt nr 1
Jag är inte guds bästa barn. I sådana fall skulle jag inte sitta här.... i de här bikterna kommer jag spy ur mig mina ångesthistorier.
Min mamma och pappa levde ihop men jag hatade min pappa för han slog mig och min syster ofta när min mamma var borta. På kvällarna när mamma var borta kom granntanten Sussie över ofta. En kväll hittade jag dem i säng och jag blev nästan glad över det... jag gick i 6:an och använde mig av den här vetskapen för att utpressa pappa. Jag sa till honom att han skulle skilja sig från mamma och flytta. Jag sa också att han skulle berätta allt för mamma annars skulle jag säga det.
Snäll unge va?
De skiljde sig men ingen av de blev vidare lycklig sen...
Njutning
Hela tiden har jag tänkt: Äh, jag struntar i figuren och äter en bulle... jag ska ändå dö.. eller " jag tar tjacket... jag ska ändå dö" samma med: godis, PV, sex, relationer osv osv.
Livsnjutare har en tendens att njuta lite för mycket av livet...
Det jag inte tog med i beräkningen var att jag kanske en dag skulle leva vidare... Så nu är jag mullig, trött, slitna relationer OCH vid liv!!! OCH har mer ångest! Det känns som att om jag ska leva vidare så bör jag bestämma mig för färre destruktiva livsval.
Dag 4
En ung tjej; Emma, har flyttat in i rummet istället för 70 åringen. Hon ser ut som att hyn är gjord av persika, ansiktet lånades ut från vouge och kroppen hämtades ut från ett gym. Hon är fö. väldigt lik Katniss från filmen "hunger games". Själv har jag inte gått till en frisör på ca 1 år (japp så länge sen är det)
Jag har mestadels somnat med sminket på mig när det varit läggdags och hyn är kritvit eftersom knarket inte verkar gilla solen. Gym? eh nope, det har inte legat högt på min priolista. Min prio lista har mest bestått i att överleva och hålla ihop livet som rasat som plockepinn. Katniss verkar vara en där stark och gullig tjej som är uthämtat från ett magasin...Jag skulle vilja tycka illa om henne men jag gillar henne stenhårt för den hon är (snäll, godhjärtad, oförstörd och vettig) men nu gillar jag henne ännu mer.. ;-) hon trodde jag var 24-25 år! :-) hahaha (jag är ju en sliten 34 åring!)..
Jag blev enormt smickrad men också lite melankolisk. Ska jag ge upp nu eller inte? Mitt liv behöver inte vara över än.. Jag har saker kvar att uppleva men huvudsaken är jag jag inte lever varje sekund med sorg och ångest. Om jag trodde att det fanns en chans att det någonsin finns stunder av lycka och färre stunder av sorg och katastrof så ... jag ska göra en för- och nackdelslista fram till nästa fredag.
Jag ger mig själv den tiden för det är ett stort beslut.Jag hoppas bara att jag orkar hålla ut fram till behandlingenför jag vacklar av skuld och skam varje dag. Jag ska försöka skriva en bäkännelse varje dag och det här får bli min biktstol... då kanske jag blir fri till slut..
Ikväll blev jag nästan paralyserad av alla flashbacks men istället för att bli sittandes i sängen så drog lilla My och Katniss med mig på lite Yoga. Fasen, jag vet ju egentligen att det är bra att göra såna saker.. varför är det så svårt att göra själv? Iaf så lligger jag på golvet och i mina bästa stunder ser jag ut som en strandad val. Och när jag ligger där och tycker synd om mig själv börjar det verkligen gå till överdrift... "åh varför ska jag göra de här övningarna? det är ju ingen som kommer se den här magen igen..??" What? Nej nu får jag fan rycka upp mig!
3:e dagen
Måndag 2/9 Vaknar upp i mörkret av ett smatter på fönsterbläcket och jag är rätt lugn så det känns lite mysigt :-) nu svänger det känslomässigt. Det slamrar lite från köket men det känns bara hemtrevligt.
Personalen här bryr sig på riktigt. På PIVA Danderyd var det helt sjukt.! Jag börjar få dåligt samvete för att jag inte sa ifrån till dem för de mobbade verkligen en av patienterna där!
Anton som jobbade där var egentligen väldigt sjuk... när jag frågade ; "hej, hur är det med dig idag" så fick jag svaret "det har inte du med att göra"... öhhh??? what??? snacka om att vilja få mig att känns mig betydelselös!
En av sjuksköterskorna körde en liknelse idag om att amputera en smärtsam armför att den gör för ont. Jag vill amputera den nu (dö) men de tror att armen går att rädda (mig) så deras jobb är att se till att jag står ut med smärtan fem minuter till för att de är så jävla övertygade om att det kommer en tid när jag kan hantera smärtan OCH får ha armen kvar.
Visst, jag är vid liv idag, jag hatar personalen lika mkt idag, jag har ångest men jag hanterar den lite bättre än igår just nu iaf. Fan! varför ska man behöva hantera livet? Kan man inte bara få leva det?
2;a dagen
Söndag 1/9 Fy faaaaaannn vilken ångest!!! Den sliter mig itu! Jag blir vansinnig! Jag hatar läkarna som inte hjälper mig när jag vet att de KAN hjälpa mig! Jag kan ju inte åka TILL hispan när jag redan befinner mig där!!! Tabletter är det enda jag vill ha! Jag skiter i samtal för samtal kan inte radera allt som hänt i livet! De kan inte radera mina minnen från livet! Vad tror de händer när de placerar mig i en säng med endast en vit vägg som samtalspartner?? Inte är det alla soltimmar på stranden jag sitter och tänker på iaf!
Första dagen...
Lördagen 31/8 2013
Står still.....
Grått, trist, tyst, stilla. Det hörs bara lite slammer från kökekt och mitt eget bultande hjärta. Min egen ångest stiger upp i huvudet och susar. Min första dag utan några lindrande läkemedel. Nu är det alltså någon klarsynt doktor som har kommit på den briljanta idén att jag:1) ska leva och 2) ska leva utan tabletter, alkohol, droger eller andra destruktiva livsmönster. Visst jag önskar verkligen att det fungerar men jag tror det bara inte. Hur fan ska det vara möjligt när jag hittills inte lyckats sen jag började lekis?
Nu är jag snart 35, barnlös, nyligen vräkt från min lägenhet (!!??) helt otroligt vad korkad man kan bli att ens försätta sig i den situationen. Bilen är sönderkrockad, körkorket borta, Min familj är knäckt pga mig jag orkar knappt krypa fram längre.
Själaktning, självrespekt, moral, etik, självbild, självförtroende.... allt är lite skamfilat för tilfället. Om någon hade fråga mig vart jag skulle befinna mig i livet kring 35 hade jag aldrig trott att det här skulle inträffat! Jag hade troligtvis svarat "2-3 barn, hus, hundar, katter, jobb, jag trivs med, gifta, trädgårdspyssel ... osv osv"
Istället är jag inlåst på LPT på en psykiatrisk avdelning sen 2 månader tillbaka, har tappat min familj och mina vänner efter allt jag ställt till med. Åh herregud vad jag skäms.
ÅÅÅÅÅhhhhh herregud vad har jag gjort???
Ja ja, jag kan inte lösa allt min första morgon på Huddinge sjukhus. Jag har precis kommit från ett vidrigt ställe på PIVA Danderyds sjukhus. Nu är jag lite friare här så jag ska försöka att ge det här stället en chans.
Jag har hamnat i ett rum med fyra sängar och det stör mig inte ett dugg... men det stör nog en tjej som jag delar rum med; Agge. Hon verkar vara känslig för förändringar. I sängen mitt emot mig ligger en dam som är kring 70. Hon verkar dock vara en rolig 70 åring. Till vänster om mig ligger en kvinna från iran, Nadja, som inte säger så mycket men hon gråter hela tiden över något och jag vet inte vad än men jag tycker himla synd om henne.
Det verkar vara ett representativt urval ur Sveriges befolkning i det här rummet iaf.
Överläkaren verkar ha börjat lätta på mina restriktioner här iaf. Det förra stället var hemskt! Jag fick inte skicka eller ta emot brev, inga telefonsamtal in eller ut, inga besök och absolut ingen frisk luft. Tom mördare har en bättre livssituation! Nu har jag fått gå inomhus i tio minuter till Pressbyrån fram och tillbaka och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över en sån sak!!
Nu har jag sån otrolig ångest och jag förstår inte hur jag ska orka med ångesten under natten. När jag kom hit igår sa överläkaren till mig; nu ska du börja leva. Det kommer att bli svårt men vi kommer stötta dig.
De tog bort alla lugnande beroendeframkallande läkemedel för att försöka ge mig en framtid men jag undrar om jag ens ska orka ha en framtid utan dem. Jag orkar inte med ett mellanting mellan att leva eller att dö som jag hittills levt mitt liv. Snart måste jag välja väg och välja vägen fullt ut... att leva ett helt liv känslomässigt närvarande eller att faktiskt ta livet av mig. Inte dra ut på den känslomässiga plågan genom att fly eller att dränka den i självömkan, relationer, beteenden osv osv.
Nu ska jag lägga mig och hoppas på att vakna till en bättre dag i morgon. Nivå på ångestskalan idag; 8 ( av 10)
