Sorgsen
Fick reda på att min syster är gravid i sjätte månaden och ingen har berättat det för mig för de trodde att jag skulle bli uppriven och att det inte passade sig att säga när jag var som mest självmordsbenägen!! Det känns så hemskt att bli utesluten från familjen på det viset. Vi har alltid sagt att jag, mamma och min syster står såå himla nära varandra... Det gäller tydligen inte längre. Men för att inte öka klyftan mellan mig o min syster så får jag ju inte hänge mig åt mina bittra känslor... Lättare sagt än gjort!
Tänkvärda ord
Jag älskar dig inte för den du är utan för den jag är när jag är med dig
Dag nr ..?
Jag vill framåt men har ingenting att fästa blicken på..
Snart 35 år ..! Jag har alltid trott att jag skulle ha
A) hus på landet
B) minst två ungar (folk frågar inte ens längre OM jag har barn utan HUR många!!)
C) vara gift minst för första gången
Hmm, nu ...
Jag bor på psyk i en sal med tre andra kvinnor, alltså; hemlös, barnlös och singel!!! Vilken jackpot :-)
Mitt första besök!
Jag har inte velat träffa någon av mina närmaste på 3 månader. Nu har jag träffade mina 2 närmaste kusiner och det var en lättnad att allt var lika naturligt som alltid! Vi satt o skämtade som vanligt om allt och jag slapp känna mig som den misslyckade kusinen som knarkar och har kastat bort sitt liv på skit. Tvärtom lyckades de få mig att känna mig som den lyckade delen av släkten, hur nu det gick till :-) ...
6:e dagen
Vaknar till hjärtskärande gråt som kommer från min sänggranne. Jag försöker få fram varför hon gråter men förstår inte ett ord. Sylvia kommer från Iran och är i min ålder, ca 35 år. Jag gissar att vår problematik är lite olika men jag tänker att det kvittar, smärtan är likadan på alla språk...
Under hela dagen försöker jag och mina två andra rumskamrater trösta henne
men utan resultat. Vi ringer på personalen så ofta att de blir less på oss och ger pikar att sluta höra av oss. JO vi förstår att det är jobbigt för dem men hon har det så fruktansvärt jobbigt och personalen ser inte hennes sorg hela tiden, de går hem och byts av och går ut genom dörren när det blir för jobbigt.
Folk tror att patienter inom psykiatrin är knäppa men det man inte fattar är att patienter inom psykiatrin är människor med en, i regel, hemsk bakgrundshistoria. Vad Sylvias historia än innefattar så tror jag inte det har med jet-set liv och goda drinkar att göra med iaf......
Avskalat och naket
Så känns det att vara inlagd. Det finns ingenstans att gömma sig och det enda som finns att göra är att tänka och att prata... om sig själv! Helt absurd situation.
Jag hittades medvetslös ute i en skog i mitten av juli vilket innebär att jag varit inlåst i drygt 2 ½ månad. Jag försökte ta mitt liv genom att injicera insulin men någon larmade räddningstjänsten så här är jag nu idag... Jag försöker stå ut men vissa dagar är olidliga när mina tankar och mina minnen pockar för mkt på min uppmärksamhet. Då försöker jag distrahera mig själv genom att lyssna på musik och dra historier med Robban eller babbla bort tid med Katta.
Idag är en dag där alla minnen har studsat mot mitt skallben och jag ska försöka ta mig igenom en natt till..
Flashback; gammal sorg
Vaknade inatt med en vidrig flashback. Jag träffade Peter när jag var ung och bräcklig och hade precis kommit från ett hemskt förhållande. Peter var så stor och stark och rolig. Han tittade på mig med glittrande ögon och jag kände mig så vacker när jag var i närheten av honom. Jag älskade att ligga i Peters starka famn.
Peter bodde i Stockholm och jag bodde då i Dalarna så avståndet gjorde relationen kittlande i början. Jag har aldrig varit bortskämd med omtanke så hans breda bringa och hans gåvor gjorde mig knäsvag i början. Lite svartsjuka var bara gulligt och hans omtanke var vänlig. Efter ett tag började jag inse att svartsjukan och omtanken kunde gå till överdrift ibland och att gåvorna hade sitt pris. När jag försökte skapa utrymme för mitt eget liv började jag snart känna mig lite kvävd och då började jag känna att den känslomässiga snaran drogs åt ytterligare. Detta ledde till att Peter ville ha min bekräftelse ännu mer vilket i sin tur ledde till att jag gjorde slut.
Han blev otroligt ledsen och tyckte att jag inte hade gett förhållandet tillräckligt stor chans och bad mig om en till. Jag sa nej, och Peter började då subtilt hota med att ta livet av sig. Jag blev så rädd för att hans dåliga mående skulle vara mitt fel (eftersom jag tagit på mig så mkt skuld för andras mående tidigare) så jag gick tillbaka till Peter. Det här fortsatte ytterligare 2 ggr. Efter 2 år med Peter gjorde jag slut kring midsommar. På midsommarafton träffade jag Samuel och jag berättade det för Peter. Peter valde att ta sitt liv på midsommardagen..
Jag kommer alltid sörja Peter och sakna honom men jag kan inte ha hans liv på mitt samvete längre. Jag måste göra ett avslut med mig själv.
5:e dagen
Det enda jag åstadkommit under en hel dag är att skriva positiva eller negativa konsekvenser av att dö eller av att leva. Jag skulle så gärna vilja bolla det med någon vän men om jag skulle välja döden så skulle den personen få såna skuldkänslor och det skulle vara för egoistiskt. Men jag vill välja rationellt.
Ingen människa kan leva endast för andras skull ett helt liv. Nu har jag levt endast för andras skull sedan 2009 och det är snart 5 år. 5 år är en lång tid att leva för andras skull.
Det som väger för att ta livet av mig hittills:
* Slippa ta konsekvenserna av mitt handlande under tiden jag knarkade (alla jag sårade, jag blev av med körkortet, vräkt från lägenheten, gjorde bort mig, sårade både vänner och särskilt familjen)
* Familjen får mer pengar (inte för att de bryr sig om det men ändå...)
* Jag slipper uppleva fler helveten (det skälet väger tungt)
* Andra slipper uppleva mitt kaos (också ett tungt skäl)
Det som väger emot:
* Familjen kommer sörja en tid.
* Jag får inte uppleva min systerdotters uppväxt
* Jag missar även positiva upplevelser
* Jag kanske utvecklas i positiv riktning
Bikt nr 1
Jag är inte guds bästa barn. I sådana fall skulle jag inte sitta här.... i de här bikterna kommer jag spy ur mig mina ångesthistorier.
Min mamma och pappa levde ihop men jag hatade min pappa för han slog mig och min syster ofta när min mamma var borta. På kvällarna när mamma var borta kom granntanten Sussie över ofta. En kväll hittade jag dem i säng och jag blev nästan glad över det... jag gick i 6:an och använde mig av den här vetskapen för att utpressa pappa. Jag sa till honom att han skulle skilja sig från mamma och flytta. Jag sa också att han skulle berätta allt för mamma annars skulle jag säga det.
Snäll unge va?
De skiljde sig men ingen av de blev vidare lycklig sen...
Njutning
Hela tiden har jag tänkt: Äh, jag struntar i figuren och äter en bulle... jag ska ändå dö.. eller " jag tar tjacket... jag ska ändå dö" samma med: godis, PV, sex, relationer osv osv.
Livsnjutare har en tendens att njuta lite för mycket av livet...
Det jag inte tog med i beräkningen var att jag kanske en dag skulle leva vidare... Så nu är jag mullig, trött, slitna relationer OCH vid liv!!! OCH har mer ångest! Det känns som att om jag ska leva vidare så bör jag bestämma mig för färre destruktiva livsval.
Dag 4
En ung tjej; Emma, har flyttat in i rummet istället för 70 åringen. Hon ser ut som att hyn är gjord av persika, ansiktet lånades ut från vouge och kroppen hämtades ut från ett gym. Hon är fö. väldigt lik Katniss från filmen "hunger games". Själv har jag inte gått till en frisör på ca 1 år (japp så länge sen är det)
Jag har mestadels somnat med sminket på mig när det varit läggdags och hyn är kritvit eftersom knarket inte verkar gilla solen. Gym? eh nope, det har inte legat högt på min priolista. Min prio lista har mest bestått i att överleva och hålla ihop livet som rasat som plockepinn. Katniss verkar vara en där stark och gullig tjej som är uthämtat från ett magasin...Jag skulle vilja tycka illa om henne men jag gillar henne stenhårt för den hon är (snäll, godhjärtad, oförstörd och vettig) men nu gillar jag henne ännu mer.. ;-) hon trodde jag var 24-25 år! :-) hahaha (jag är ju en sliten 34 åring!)..
Jag blev enormt smickrad men också lite melankolisk. Ska jag ge upp nu eller inte? Mitt liv behöver inte vara över än.. Jag har saker kvar att uppleva men huvudsaken är jag jag inte lever varje sekund med sorg och ångest. Om jag trodde att det fanns en chans att det någonsin finns stunder av lycka och färre stunder av sorg och katastrof så ... jag ska göra en för- och nackdelslista fram till nästa fredag.
Jag ger mig själv den tiden för det är ett stort beslut.Jag hoppas bara att jag orkar hålla ut fram till behandlingenför jag vacklar av skuld och skam varje dag. Jag ska försöka skriva en bäkännelse varje dag och det här får bli min biktstol... då kanske jag blir fri till slut..
Ikväll blev jag nästan paralyserad av alla flashbacks men istället för att bli sittandes i sängen så drog lilla My och Katniss med mig på lite Yoga. Fasen, jag vet ju egentligen att det är bra att göra såna saker.. varför är det så svårt att göra själv? Iaf så lligger jag på golvet och i mina bästa stunder ser jag ut som en strandad val. Och när jag ligger där och tycker synd om mig själv börjar det verkligen gå till överdrift... "åh varför ska jag göra de här övningarna? det är ju ingen som kommer se den här magen igen..??" What? Nej nu får jag fan rycka upp mig!
3:e dagen
Måndag 2/9 Vaknar upp i mörkret av ett smatter på fönsterbläcket och jag är rätt lugn så det känns lite mysigt :-) nu svänger det känslomässigt. Det slamrar lite från köket men det känns bara hemtrevligt.
Personalen här bryr sig på riktigt. På PIVA Danderyd var det helt sjukt.! Jag börjar få dåligt samvete för att jag inte sa ifrån till dem för de mobbade verkligen en av patienterna där!
Anton som jobbade där var egentligen väldigt sjuk... när jag frågade ; "hej, hur är det med dig idag" så fick jag svaret "det har inte du med att göra"... öhhh??? what??? snacka om att vilja få mig att känns mig betydelselös!
En av sjuksköterskorna körde en liknelse idag om att amputera en smärtsam armför att den gör för ont. Jag vill amputera den nu (dö) men de tror att armen går att rädda (mig) så deras jobb är att se till att jag står ut med smärtan fem minuter till för att de är så jävla övertygade om att det kommer en tid när jag kan hantera smärtan OCH får ha armen kvar.
Visst, jag är vid liv idag, jag hatar personalen lika mkt idag, jag har ångest men jag hanterar den lite bättre än igår just nu iaf. Fan! varför ska man behöva hantera livet? Kan man inte bara få leva det?
2;a dagen
Söndag 1/9 Fy faaaaaannn vilken ångest!!! Den sliter mig itu! Jag blir vansinnig! Jag hatar läkarna som inte hjälper mig när jag vet att de KAN hjälpa mig! Jag kan ju inte åka TILL hispan när jag redan befinner mig där!!! Tabletter är det enda jag vill ha! Jag skiter i samtal för samtal kan inte radera allt som hänt i livet! De kan inte radera mina minnen från livet! Vad tror de händer när de placerar mig i en säng med endast en vit vägg som samtalspartner?? Inte är det alla soltimmar på stranden jag sitter och tänker på iaf!
Första dagen...
Lördagen 31/8 2013
Står still.....
Grått, trist, tyst, stilla. Det hörs bara lite slammer från kökekt och mitt eget bultande hjärta. Min egen ångest stiger upp i huvudet och susar. Min första dag utan några lindrande läkemedel. Nu är det alltså någon klarsynt doktor som har kommit på den briljanta idén att jag:1) ska leva och 2) ska leva utan tabletter, alkohol, droger eller andra destruktiva livsmönster. Visst jag önskar verkligen att det fungerar men jag tror det bara inte. Hur fan ska det vara möjligt när jag hittills inte lyckats sen jag började lekis?
Nu är jag snart 35, barnlös, nyligen vräkt från min lägenhet (!!??) helt otroligt vad korkad man kan bli att ens försätta sig i den situationen. Bilen är sönderkrockad, körkorket borta, Min familj är knäckt pga mig jag orkar knappt krypa fram längre.
Själaktning, självrespekt, moral, etik, självbild, självförtroende.... allt är lite skamfilat för tilfället. Om någon hade fråga mig vart jag skulle befinna mig i livet kring 35 hade jag aldrig trott att det här skulle inträffat! Jag hade troligtvis svarat "2-3 barn, hus, hundar, katter, jobb, jag trivs med, gifta, trädgårdspyssel ... osv osv"
Istället är jag inlåst på LPT på en psykiatrisk avdelning sen 2 månader tillbaka, har tappat min familj och mina vänner efter allt jag ställt till med. Åh herregud vad jag skäms.
ÅÅÅÅÅhhhhh herregud vad har jag gjort???
Ja ja, jag kan inte lösa allt min första morgon på Huddinge sjukhus. Jag har precis kommit från ett vidrigt ställe på PIVA Danderyds sjukhus. Nu är jag lite friare här så jag ska försöka att ge det här stället en chans.
Jag har hamnat i ett rum med fyra sängar och det stör mig inte ett dugg... men det stör nog en tjej som jag delar rum med; Agge. Hon verkar vara känslig för förändringar. I sängen mitt emot mig ligger en dam som är kring 70. Hon verkar dock vara en rolig 70 åring. Till vänster om mig ligger en kvinna från iran, Nadja, som inte säger så mycket men hon gråter hela tiden över något och jag vet inte vad än men jag tycker himla synd om henne.
Det verkar vara ett representativt urval ur Sveriges befolkning i det här rummet iaf.
Överläkaren verkar ha börjat lätta på mina restriktioner här iaf. Det förra stället var hemskt! Jag fick inte skicka eller ta emot brev, inga telefonsamtal in eller ut, inga besök och absolut ingen frisk luft. Tom mördare har en bättre livssituation! Nu har jag fått gå inomhus i tio minuter till Pressbyrån fram och tillbaka och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över en sån sak!!
Nu har jag sån otrolig ångest och jag förstår inte hur jag ska orka med ångesten under natten. När jag kom hit igår sa överläkaren till mig; nu ska du börja leva. Det kommer att bli svårt men vi kommer stötta dig.
De tog bort alla lugnande beroendeframkallande läkemedel för att försöka ge mig en framtid men jag undrar om jag ens ska orka ha en framtid utan dem. Jag orkar inte med ett mellanting mellan att leva eller att dö som jag hittills levt mitt liv. Snart måste jag välja väg och välja vägen fullt ut... att leva ett helt liv känslomässigt närvarande eller att faktiskt ta livet av mig. Inte dra ut på den känslomässiga plågan genom att fly eller att dränka den i självömkan, relationer, beteenden osv osv.
Nu ska jag lägga mig och hoppas på att vakna till en bättre dag i morgon. Nivå på ångestskalan idag; 8 ( av 10)
Välkommen till min nya blogg!
