Måndag 2/9 Vaknar upp i mörkret av ett smatter på fönsterbläcket och jag är rätt lugn så det känns lite mysigt :-) nu svänger det känslomässigt. Det slamrar lite från köket men det känns bara hemtrevligt.

 

Personalen här bryr sig på riktigt. På PIVA Danderyd var det helt sjukt.! Jag börjar få dåligt samvete för att jag inte sa ifrån till dem för de mobbade verkligen en av patienterna där!

 

Anton som jobbade där var egentligen väldigt sjuk... när jag frågade ; "hej, hur är det med dig idag" så fick jag svaret "det har inte du med att göra"... öhhh??? what??? snacka om att vilja få mig att känns mig betydelselös!

 

En av sjuksköterskorna körde en liknelse idag om att amputera en smärtsam armför att den gör för ont. Jag vill amputera den nu (dö) men de tror att armen går att rädda (mig) så deras jobb är att se till att jag står ut med smärtan fem minuter till för att de är så jävla övertygade om att det kommer en tid när jag kan hantera smärtan OCH får ha armen kvar.

 

Visst, jag är vid liv idag, jag hatar personalen lika mkt idag, jag har ångest men jag hanterar den lite bättre än igår just nu iaf. Fan! varför ska man behöva hantera livet? Kan man inte bara få leva det?