Peter
Idag har jag pratat och bearbetat minnet av Peter. Han tog livet av sig när jag gjorde slut och jag har känt en enorm skuld över det här i tio års tid!! Jag har inte vågat låta andra älska mig för det finns en risk att de tar livet av sig om jag inte älskar dem lika mycket tillbaka..
Jag satt och pratade om relationen och insåg att jag blev Peters livboj och ja, han hade säkert levt om inte vi hade träffats men Peter ägde sina egna val i sitt liv och jag mina. Folk har sagt det i alla år men det är först idag som jag känner det!!!!
Jag känner mig mycket friare :-) kanske jag tom vågar låta mig älskas igen... :-) (inte än men vem vet)
Tio års skuldkänslor för det är över! Nu kanske jag kan sörja honom som människa äntligen!
Tunga dagar
Jag är orolig för framtiden.... Behandlingen är klar sista december och jag förväntas klara av att leva som vanligt i januari!! Paniken växer för jag vet att jag klarar det inte... Gör jag den här behandlingen förgäves? Nu ger jag mina anhöriga hopp och så kanske det hoppet krossas igen? Jag hoppas inte att jag genomgår behandling förgäves för det är inte nån lätt lek...
Glad mest hela tiden, eller..?
Alla har alltid benämnt mig som glad! Oavsett vilka sorger, våldtäkter, misshandel, besvikelser, ensamhet, skam, skuld osv så har alla alltid sagt "vad glad du är"!
Nu ska jag ta fram alla känslor som jag inte vågat känna på; sorg, hat, ilska, avund, bitterhet o allt som inte är så himla trevligt att definiera sig med! Men det är väl det som är att vara mänsklig kanske ??
Paus
Den här veckan har varit tuff! Jag börjar våga känna känslor och sörja saker som har hänt. I onsdags började jag känna mig deprimerad och idag tyckte min terapeut att jag skulle ut o njuta av livet istället och något glad blev jag!
Jag fick åka in till Malmö och shoppa loss och åkte sen ner till den vackra hamnen! Det var grymt fint i området kring turning torso!
Jag skulle kunna tänka mig att flytta till Malmö! Det blir allt svårare att tänka sig att flytta tillbaka till Stockholm.
Jag har mitt jobb och vänner där men... Under min tid när jag tänkte dö så involverade jag mig med tungt kriminella (som jag kände sen förr) och jag sket ju i vad jag blev involverad i eftersom jag ändå inte ville leva. Tyvärr har det lett till att jag vet för mkt om en specifik sak och jag har nu ett pris på mitt huvud. Det gör det lite svårt för mig att flytta tillbaka och dessutom känner jag mig ganska klar med storstan o längtar till landsbygden. ( undrar om skåningarna skulle hålla med om att Malmö är landsbygd ? ;))
Lite mer om livet på Athena
Jag bor i en vacker byggnad från 1800 talet, tillsammans med 6 andra kvinnor. Jag tycker väldigt mycket om de andra som kommer från olika bakgrunder och har olika typer av problem.
På dagarna har vi grupper och föreläsningar och på kvällarna umgås vi och fortsätter våra historier om våra liv.
Jag sitter just nu i mitt rum som är ett vackert vindsrum med snedtak och fönstersmyg. Måltiderna får vi på slottet som är byggt 1811. Miljön är så vacker!
Självklart är det jobbigt att inte få göra som man vill, jag är ändå 34 år, men det är värt det för jag får hjälp.
Idag ska vi prata om prostitution. Nej, jag har inte gått på gatan men det finns många andra sätt man prostituerar sig på när man tar droger .....
Det smärtar att titta på men det är nödvändigt för att kunna bli hel!
Dag 11 på behandling
Varje tisdag träffar jag terapeuten Johan o vi spelar in varje session på 2 timmar. Varje dag ska jag lyssna på helvetet o det känns som att jag ska spy varje dag..
Jag har svårt för att förlåta mig själv och jag skäms enormt mycket för saker jag gjort när jag mått dåligt. När jag var liten levde jag i en fantasi värld med prinsar o prinsessor och jag längtar tillbaka till den världen ibland.
Det är smärtsamt att komma ihåg hur det egentligen var när jag var liten. Mamma jobbade kvällar och pappa var hemma med mig o min busiga, söta lilla syster. Pappa var "dumsnäll" men till en viss gräns, när gränsen var nådd slog han halvt ihjäl oss. Jag försökte skydda min lilla syster men det gick inte alltid. En gång hotade han mig att han skulle döda Nattis om jag inte gjorde som han sa. Han höll henne i ett ben över en avsats en våning upp och låtsades släppa taget.
En annan gång ( jag var ca 7 år gammal) slängde han ut mig i snön barfota, i bara nattlinne och jag fick inte komma in på länge. Jag frös, grät o knackade på dörren men han sa genom rutan "du är inte min dotter längre".
Fy fan vad jag hatade honom då....
Mina nya budord
1. Gör bara saker som känns rätt
2. Tänk först, agera sen
3. Säg ifrån även i obekväma situationer
4. Ljug aldrig
5. Förlåt mig själv
6. Uppskatta min omgivning och visa det!
7. Kräv samma sak av andra som av mig själv
8. Börja bli målmedveten och jobba hårt mot det målet, ge inte upp
9. Låt erfarenheterna göra mig ödmjuk, stark och kärleksfull
10. Njut av livet när det ändå måste levas!
Radioskugga på behandlingshemmet
Jag har nu varit på Athena i en vecka och det här är det bästa som hänt mig! Jag är med kvinnor som har samma bakgrund och hjälper mig att förstå varför jag mår som jag gör idag. För första gången i mitt liv har jag en terapeut som säger " jag ska hjälpa dig med att få känna lycka igen och kunna hantera din ångest"! Jag har träffat honom tre gånger bara men han är helt otroligt duktig!
Ett av mina största trauman är att en anhörig har förgripit sig på mig. Jag trodde aldrig att det skulle hjälpa att prata om det men det gör det. Johan pushar mig att gå igenom det gång på gång. Jag äcklas, känner skuld, skam, förnedring, gråter och vill bara ut ifrån min kropp men jag har full tillit till honom och jag vet att den här gången har jag chans att bli hel!
Till mitt nya behandlingshem Athena
Jag är livrädd trots att jag vet att det här är rätt. Nu ska jag berätta hela sanningen om mig själv och det är ju det jag, i panik, har sprungit från. Tänk om jag inte orkar hela vägen? Tänk om de inte orkar ? Jag är ju deras första patient så ingen vet ju hur något är upplagt.
Vem är jag? Vem ska jag bli? Blir jag glad igen eller kommer jag bli ännu ledsnare ? Jag kör järnet nu för jag har provat alla andra vägar o resultatet av dem blev ju inte så lyckat!!
Idag har varit en bra dag
En katt la sig i min famn och i några minuter var jag ångestfri! :-) den känslan kanske kan komma utan alkohol, piller eller droger!
Jag blir ledsen när jag tänker på alla relationer jag misskött under alla år och jag sörjer att jag inte hade bättre lösningar för att hantera min ångest när minnena pockade på.
Jag tänker på vad jag har för mål med livet och lycka är inget mål men jag vill uppnå fred med mig själv! Jag vill kunna förlåta mig själv för allt jag gjort och jag vill kunna separera skulden till dem som faktiskt har skulden.
I hela mitt liv har jag trott att jag bär skulden till allt som händer mig, min familj och alla jag ingår relation med. Varje dag har jag dåligt samvete för allt och alla o jag tror att de flesta skulle känna dig för tungt lastade efter ett tag.
Jag vill känna mig fri igen! Det är det fängelset jag måste ut ur... Mitt eget
Förändring
På måndag får jag åka till behandlingshemmet Atena och det känns som att då börjar min resa på allvar. Nu kan jag inte fly från mina minnen längre utan istället konfronteras med allt som fått mig att dricka, knarka, jobba för mycket, ha ätstörningar, skeva relationer, livsleda, depression, ångest och självförakt!
Jag är uppriktigt rädd..! Men samtidigt mer hoppfull än vad jag varit på många år. Om jag vågar göra det här på riktigt kan jag få ett liv igen!
Samtal
Stefan är, som sagt, högt uppsatt företagsledare och har aldrig varit i kontakt med någon annan värld än den. Under helgen låg nivån på samtal kring kultur, politik och ytliga livserfarenheter. Ikväll pratade Stefan om " såna där kriminella och sprutnarkomaner " och jag var tvungen att ta ner honom på jorden lite varpå jag berättade lite om mitt liv (när det varit som sämst).
Stefans spontana reaktion var " är du schizofren??!!" Hahaha bästa!! Jag skrattade så jag fick ont i magen för hans fråga var verkligen uppriktig :-)
Livsöde Ulf 42 år
Tog en promenad med Ulf som jobbar här. Han berättade om hur han växte upp med tre systrar, han var näst äldst. Mamman söp upp alla pengar så för att det skulle finnas mat och kläder hemma lärde dig Ulf tidigt att stjäla saker.
Med tiden bytte han försörjningssätt till att sälja droger. Självklart var han tvungen att testa sina varor ibland så efter ett tag började han knarka. Heroin är ju den mest lukrativa drogen och den som gör dig mest samvetslös så eftersom han gjorde flera saker han verkligen skämdes för så var han tvungen att ta mer heroin.
Efter några omgångar i fängelse träffade Ulf en tjej han verkligen blev kär i trots att känslorna var så avtrubbade. Han skulle åka in i fängelse och bad tjejen att de båda skulle hålla sig drogfria och bilda familj. Ulf kom ut sex månader senare och dagen efter muck blev hans tjej gravid :-)
De har nu två barn och Ulf jobbar här som behandlingsassistent. Härlig livshistoria!
Dag 6 på medicin avd på beh hemmet Längan
Spenderar dagen tillsammans med Stefan och Jeanette som jobbar här. Jeanette beskrev sitt liv som ganska likt min barndom ; duktig flicka som gärna drömmer sig bort i böckernas värld. Tydligen hör det också till ett mönster i beroende världen: bli beroende av böcker, älska vissa maträtter lite väl mkt och där kan jag känna igen mig men vem kan inte det??
Om det här programmet ska handla om igenkänningsfaktor så måste det bli mer specifikt för att jag ska tro. Jag tror att vissa säger att beroende är en sjukdom för att slippa ta ansvar för vad de själva har gjort. Jag skulle tycka att det vore helt underbart att kunna skylla allt på en sjukdom! Då kan jag skriva ut mig nu o slippa all skuld och skam. :-)
Dag 5 i behandling
Sitter nu avskild i ett hus med en annan klient. Det är skönt att vara i lugn o ro ist för intensiva känslostormar. Jag inser att jag måste möta känslorna men bara inte idag :-)
Huset jag vistas i är ett gammalt stenhus som ska fungera som avgiftning på behandlingshemmet "längan".
Mannen jag umgås med hela helgen heter Stefan och har varit hög chef inom en stor mediakoncern i många år. Nu har han gått i förtidspension, förlorat sin identitet och plötsligt ökat sin alkoholkonsumtion. Han har nu varit på väg att förlora sina barn och sin fru men hans största mål med den här behandlingen är att lära sig dricka normalt... Stefans historia kan nog många känna igen sig i; socialt drickande, trevliga middagar med goda vänner och sedan helt plötsligt för mycket tid att dricka...
Omgivningen har fått nog men Stefan tänker "äh, det här kan jag kontrollera om jag bara skärper mig lite"...
Jag kommer fortsätta skriva andras livsberättelser för jag har hört så många och nu kommer jag höra väldigt många framöver. Det är kanske det jag ska använda bloggen till!
Livsöde Millan 32 år
Träffar Millan på längans avgiftningsavdelning. Millan har varit tillsammans med Micke i sju år och de har en riktigt destruktiv och skev relation. Relationen blir deras största missbruk ( japp det är fullt möjligt ). Kärlek och passion blandas med hat och aggression. Nu har Millan äntligen insett att Micke aldrig kommer förändras och att han inte är den han säger utan bara den han visar....
Hon har känt sig nertryckt och mist sin egen identitet i relationen och druckit alkohol, knaprat piller för att våga säga ifrån. Nu är hon på längan för att pussla ihop sig själv och våga bryta sig ur alla missbruk inklusive sitt relationsmissbruk.
Millan verkar vara sinnesbilden av en stark tjej utåt och få skulle nog gissa att hon både blir hunsad och ibland slagen hemma....trots allt skit som har hänt kan hon inte låta bli att längta efter hans telefonsamtal! De säger att de prata med varandra för att de har barn men det är så tydligt att de egentligen pratar för att hålla koll på varandras känslor.
Idag kom Micke hit när Millan inte hade ringt på ett dygn. Nu tindrar Millans ögon igen.
Dag 3 på längan
Blir inropad av terapeuten som anser att jag inte klarar av behandlingen. Jag håller till viss del med honom men personligen tror jag bara att jag behöver slussas in lite saktare. Jonny frågar dock om jag fortfarande är inskriven på psyk.. De tänker alltså ge upp och skicka tillbaka mig !!?? Jag känner mig oönskad och misslyckad....
I väntan på att någon ska köra mig till tåget reagerar dock chefen på stället och blir väldigt engagerad. Hon fixar så att jag får komma till deras nyöppnade ställe som är till för patienter med traumatiska händelser, depression, ångest och allt annat man kan dras med efter att ha pressat ner alla känslor i alla år.
Jag blir självklart överlycklig för erbjudandet och sätter mig och väntar på hämtning till det nya behandlingshemmet. Efter tre timmar kommer chefen för det nya stället (embla) och säger att det blivit något missförstånd och att jag först måste utredas för att få komma dit. Summa summarum sitter jag nu i ett litet gulligt hus, avskild från de andra och hoppas på att inte bli skickad tillbaka till Stockholm för en sak är säker om jag inte får hjälp kommer jag inte leva länge.
Dag 2 i behandling
Vaknar i en mjuk säng och sjudande liv i en gullig (och dragig) korsvirkesgård utanför Lund. Delar rum med en tjej som heter Lisa som är en 42 årig lärarinna och hon beter sig verkligen som en sådan ; snörper på munnen när nåt är dåligt men är väldigt pedagogisk till sättet och inte minst diplomatisk.
Under dagen är jag med på föreläsning, livshistoria , massa samtal, terapi och skillnaden mot mitt liv de senaste månaderna blir så brutalt olik att jag bara ville dra i nödbromsen! Jag fick fullkomlig panik och drog ut i skogen för att tänka igenom mitt beslut om att genomgå den här behandlingen, jag funderade på att ta livet av mig på en gång istället. Vad är det värt att genomgå något jag kanske inte orkar genomgå i slutändan iaf??
Jag fattar efter en stund att jag är korkad o rädd så jag tänker " vad fan,jag har fått en plats på ett bra ställe, folk satsar på mig.... Varför ska jag ge upp nu"??
Jag lommar tillbaka till längan och spottar i nävarna...
Början på mitt eventuella liv
Framme på behandlingshemmet!
Med hopp och förväntningar packade jag ihop mig och åkte ner till Lund för behandling. Första dagen kände jag mig rädd men nyfiken och förhoppningsfull. Med hur mkt packning som helst ankom jag till ett hus där det myllrade av folk med näsan i böcker, gående med käcka steg, själv kom jag med böjt huvud och uppdragna axlar.
Tjejerna och killarna separerades till två olika hus och får bara hälsa på varandra. Jag blev hämtad av en jättegullig tjej som hette Marie. Hon har varit medlem i kinesisk maffia o farit väldigt illa.
Marie informerade mig om alla hunda regler, vissa mer självklara än andra ( inga droger kändes mer självklart medan inget tv-tittande kändes mindre uppenbart )
Jag fick lämna ifrån mig både mobil och dator ?????!!!!
Under de första fem dagarna skulle jag inte få ha kontakt med omgivningen o inte få gå utanför huset själv. Det blev en extrem omställning för mig som suttit still på en säng i nästan tre månader själv och ska nu på en dag integreras i en stor grupp med kvinnor som alla har problem..
Hej då Stockholm!
Nu lämnar jag Stockholm och gammal gegga till Lund och något läskligt, spännande, antagligen jobbigt och definitivt nytt.Jag har kämpat för att få hjälp i många år och nu når jag äntligen ska få det har jag sån ångest för att jag inte vet vad som väntar. Förändringar är jobbigt. Att veta att man lever i kaos kan vara jobbigt men inte lika jobbigt som att inte veta vad som väntar.. Under min tid inom psykiatrin har jag träffat jävligt många idioter men på Huddinge sjukhus har jag blivit bemött som en människa med ett högt människovärde och blivit sedd som den jag är.Jag sitter i första klass och ser nog ut som de andra men jag har packning för tre personer och jag har absolut en annan destination med min resa än de andra i den här vagnen. Jag skulle vilja veta vad de andra har för typ av liv i den här vagnen.. Antagligen företagsledare, kommunpampar och alla ska till ”viktiga” möten. Jag ska också till ett ”viktigt” möte men jag skulle ta mig fan kunna göra mkt för att slippa möta mig själv… men det är väl det jag har gjort i alla år.. flytt för att slippa möta mig själv. Jag kommer sakna både nya och gamla vänner. Utan att överdriva så räddade Katta mitt liv i förrgår. Jag fick panik och lurade till mig en permission. Under permissionen köpte jag rakblad och tog en taxi ut till flottsbro. Jag mådde pyton och hade så gjort i några dagar. På något sätt såg Katta hur det låg till och ringde mig under permissionen. Jag stängde av luren och vips var polisen där. På något sätt förstod Katta allvaret och på något sätt måste polisen ringat in min iphone. Jag är inte lycklig
över det men det var bra för den här gången agerade jag mer på impuls än vad jag någonsin tidigare gjort. Kombinationen av läkemedelsuttrappning och ångest och förändring var inte bra. Tänk på det Älskade katniss; du har räddat ett liv oavsett om jag väljer att bruka det eller missbruka det!
över det men det var bra för den här gången agerade jag mer på impuls än vad jag någonsin tidigare gjort. Kombinationen av läkemedelsuttrappning och ångest och förändring var inte bra. Tänk på det Älskade katniss; du har räddat ett liv oavsett om jag väljer att bruka det eller missbruka det!
Sorgsen
Fick reda på att min syster är gravid i sjätte månaden och ingen har berättat det för mig för de trodde att jag skulle bli uppriven och att det inte passade sig att säga när jag var som mest självmordsbenägen!! Det känns så hemskt att bli utesluten från familjen på det viset. Vi har alltid sagt att jag, mamma och min syster står såå himla nära varandra... Det gäller tydligen inte längre. Men för att inte öka klyftan mellan mig o min syster så får jag ju inte hänge mig åt mina bittra känslor... Lättare sagt än gjort!
Tänkvärda ord
Jag älskar dig inte för den du är utan för den jag är när jag är med dig
Dag nr ..?
Jag vill framåt men har ingenting att fästa blicken på..
Snart 35 år ..! Jag har alltid trott att jag skulle ha
A) hus på landet
B) minst två ungar (folk frågar inte ens längre OM jag har barn utan HUR många!!)
C) vara gift minst för första gången
Hmm, nu ...
Jag bor på psyk i en sal med tre andra kvinnor, alltså; hemlös, barnlös och singel!!! Vilken jackpot :-)
Mitt första besök!
Jag har inte velat träffa någon av mina närmaste på 3 månader. Nu har jag träffade mina 2 närmaste kusiner och det var en lättnad att allt var lika naturligt som alltid! Vi satt o skämtade som vanligt om allt och jag slapp känna mig som den misslyckade kusinen som knarkar och har kastat bort sitt liv på skit. Tvärtom lyckades de få mig att känna mig som den lyckade delen av släkten, hur nu det gick till :-) ...
6:e dagen
Vaknar till hjärtskärande gråt som kommer från min sänggranne. Jag försöker få fram varför hon gråter men förstår inte ett ord. Sylvia kommer från Iran och är i min ålder, ca 35 år. Jag gissar att vår problematik är lite olika men jag tänker att det kvittar, smärtan är likadan på alla språk...
Under hela dagen försöker jag och mina två andra rumskamrater trösta henne
men utan resultat. Vi ringer på personalen så ofta att de blir less på oss och ger pikar att sluta höra av oss. JO vi förstår att det är jobbigt för dem men hon har det så fruktansvärt jobbigt och personalen ser inte hennes sorg hela tiden, de går hem och byts av och går ut genom dörren när det blir för jobbigt.
Folk tror att patienter inom psykiatrin är knäppa men det man inte fattar är att patienter inom psykiatrin är människor med en, i regel, hemsk bakgrundshistoria. Vad Sylvias historia än innefattar så tror jag inte det har med jet-set liv och goda drinkar att göra med iaf......
Avskalat och naket
Så känns det att vara inlagd. Det finns ingenstans att gömma sig och det enda som finns att göra är att tänka och att prata... om sig själv! Helt absurd situation.
Jag hittades medvetslös ute i en skog i mitten av juli vilket innebär att jag varit inlåst i drygt 2 ½ månad. Jag försökte ta mitt liv genom att injicera insulin men någon larmade räddningstjänsten så här är jag nu idag... Jag försöker stå ut men vissa dagar är olidliga när mina tankar och mina minnen pockar för mkt på min uppmärksamhet. Då försöker jag distrahera mig själv genom att lyssna på musik och dra historier med Robban eller babbla bort tid med Katta.
Idag är en dag där alla minnen har studsat mot mitt skallben och jag ska försöka ta mig igenom en natt till..
Jag hittades medvetslös ute i en skog i mitten av juli vilket innebär att jag varit inlåst i drygt 2 ½ månad. Jag försökte ta mitt liv genom att injicera insulin men någon larmade räddningstjänsten så här är jag nu idag... Jag försöker stå ut men vissa dagar är olidliga när mina tankar och mina minnen pockar för mkt på min uppmärksamhet. Då försöker jag distrahera mig själv genom att lyssna på musik och dra historier med Robban eller babbla bort tid med Katta.
Idag är en dag där alla minnen har studsat mot mitt skallben och jag ska försöka ta mig igenom en natt till..
Flashback; gammal sorg
Vaknade inatt med en vidrig flashback. Jag träffade Peter när jag var ung och bräcklig och hade precis kommit från ett hemskt förhållande. Peter var så stor och stark och rolig. Han tittade på mig med glittrande ögon och jag kände mig så vacker när jag var i närheten av honom. Jag älskade att ligga i Peters starka famn.
Peter bodde i Stockholm och jag bodde då i Dalarna så avståndet gjorde relationen kittlande i början. Jag har aldrig varit bortskämd med omtanke så hans breda bringa och hans gåvor gjorde mig knäsvag i början. Lite svartsjuka var bara gulligt och hans omtanke var vänlig. Efter ett tag började jag inse att svartsjukan och omtanken kunde gå till överdrift ibland och att gåvorna hade sitt pris. När jag försökte skapa utrymme för mitt eget liv började jag snart känna mig lite kvävd och då började jag känna att den känslomässiga snaran drogs åt ytterligare. Detta ledde till att Peter ville ha min bekräftelse ännu mer vilket i sin tur ledde till att jag gjorde slut.
Han blev otroligt ledsen och tyckte att jag inte hade gett förhållandet tillräckligt stor chans och bad mig om en till. Jag sa nej, och Peter började då subtilt hota med att ta livet av sig. Jag blev så rädd för att hans dåliga mående skulle vara mitt fel (eftersom jag tagit på mig så mkt skuld för andras mående tidigare) så jag gick tillbaka till Peter. Det här fortsatte ytterligare 2 ggr. Efter 2 år med Peter gjorde jag slut kring midsommar. På midsommarafton träffade jag Samuel och jag berättade det för Peter. Peter valde att ta sitt liv på midsommardagen..
Jag kommer alltid sörja Peter och sakna honom men jag kan inte ha hans liv på mitt samvete längre. Jag måste göra ett avslut med mig själv.
5:e dagen
Det enda jag åstadkommit under en hel dag är att skriva positiva eller negativa konsekvenser av att dö eller av att leva. Jag skulle så gärna vilja bolla det med någon vän men om jag skulle välja döden så skulle den personen få såna skuldkänslor och det skulle vara för egoistiskt. Men jag vill välja rationellt.
Ingen människa kan leva endast för andras skull ett helt liv. Nu har jag levt endast för andras skull sedan 2009 och det är snart 5 år. 5 år är en lång tid att leva för andras skull.
Det som väger för att ta livet av mig hittills:
* Slippa ta konsekvenserna av mitt handlande under tiden jag knarkade (alla jag sårade, jag blev av med körkortet, vräkt från lägenheten, gjorde bort mig, sårade både vänner och särskilt familjen)
* Familjen får mer pengar (inte för att de bryr sig om det men ändå...)
* Jag slipper uppleva fler helveten (det skälet väger tungt)
* Andra slipper uppleva mitt kaos (också ett tungt skäl)
Det som väger emot:
* Familjen kommer sörja en tid.
* Jag får inte uppleva min systerdotters uppväxt
* Jag missar även positiva upplevelser
* Jag kanske utvecklas i positiv riktning
Bikt nr 1
Jag är inte guds bästa barn. I sådana fall skulle jag inte sitta här.... i de här bikterna kommer jag spy ur mig mina ångesthistorier.
Min mamma och pappa levde ihop men jag hatade min pappa för han slog mig och min syster ofta när min mamma var borta. På kvällarna när mamma var borta kom granntanten Sussie över ofta. En kväll hittade jag dem i säng och jag blev nästan glad över det... jag gick i 6:an och använde mig av den här vetskapen för att utpressa pappa. Jag sa till honom att han skulle skilja sig från mamma och flytta. Jag sa också att han skulle berätta allt för mamma annars skulle jag säga det.
Snäll unge va?
De skiljde sig men ingen av de blev vidare lycklig sen...
Njutning
Hela tiden har jag tänkt: Äh, jag struntar i figuren och äter en bulle... jag ska ändå dö.. eller " jag tar tjacket... jag ska ändå dö" samma med: godis, PV, sex, relationer osv osv.
Livsnjutare har en tendens att njuta lite för mycket av livet...
Det jag inte tog med i beräkningen var att jag kanske en dag skulle leva vidare... Så nu är jag mullig, trött, slitna relationer OCH vid liv!!! OCH har mer ångest! Det känns som att om jag ska leva vidare så bör jag bestämma mig för färre destruktiva livsval.
