Under dagen är jag med på föreläsning, livshistoria , massa samtal, terapi och skillnaden mot mitt liv de senaste månaderna blir så brutalt olik att jag bara ville dra i nödbromsen! Jag fick fullkomlig panik och drog ut i skogen för att tänka igenom mitt beslut om att genomgå den här behandlingen, jag funderade på att ta livet av mig på en gång istället. Vad är det värt att genomgå något jag kanske inte orkar genomgå i slutändan iaf?? 

Jag fattar efter en stund att jag är korkad o rädd så jag tänker " vad fan,jag har fått en plats på ett bra ställe, folk satsar på mig.... Varför ska jag ge upp nu"?? 

Jag lommar tillbaka till längan och spottar i nävarna...