Radioskugga på behandlingshemmet
Jag har nu varit på Athena i en vecka och det här är det bästa som hänt mig! Jag är med kvinnor som har samma bakgrund och hjälper mig att förstå varför jag mår som jag gör idag. För första gången i mitt liv har jag en terapeut som säger " jag ska hjälpa dig med att få känna lycka igen och kunna hantera din ångest"! Jag har träffat honom tre gånger bara men han är helt otroligt duktig!
Ett av mina största trauman är att en anhörig har förgripit sig på mig. Jag trodde aldrig att det skulle hjälpa att prata om det men det gör det. Johan pushar mig att gå igenom det gång på gång. Jag äcklas, känner skuld, skam, förnedring, gråter och vill bara ut ifrån min kropp men jag har full tillit till honom och jag vet att den här gången har jag chans att bli hel!
Till mitt nya behandlingshem Athena
Jag är livrädd trots att jag vet att det här är rätt. Nu ska jag berätta hela sanningen om mig själv och det är ju det jag, i panik, har sprungit från. Tänk om jag inte orkar hela vägen? Tänk om de inte orkar ? Jag är ju deras första patient så ingen vet ju hur något är upplagt.
Vem är jag? Vem ska jag bli? Blir jag glad igen eller kommer jag bli ännu ledsnare ? Jag kör järnet nu för jag har provat alla andra vägar o resultatet av dem blev ju inte så lyckat!!
Idag har varit en bra dag
En katt la sig i min famn och i några minuter var jag ångestfri! :-) den känslan kanske kan komma utan alkohol, piller eller droger!
Jag blir ledsen när jag tänker på alla relationer jag misskött under alla år och jag sörjer att jag inte hade bättre lösningar för att hantera min ångest när minnena pockade på.
Jag tänker på vad jag har för mål med livet och lycka är inget mål men jag vill uppnå fred med mig själv! Jag vill kunna förlåta mig själv för allt jag gjort och jag vill kunna separera skulden till dem som faktiskt har skulden.
I hela mitt liv har jag trott att jag bär skulden till allt som händer mig, min familj och alla jag ingår relation med. Varje dag har jag dåligt samvete för allt och alla o jag tror att de flesta skulle känna dig för tungt lastade efter ett tag.
Jag vill känna mig fri igen! Det är det fängelset jag måste ut ur... Mitt eget
Förändring
På måndag får jag åka till behandlingshemmet Atena och det känns som att då börjar min resa på allvar. Nu kan jag inte fly från mina minnen längre utan istället konfronteras med allt som fått mig att dricka, knarka, jobba för mycket, ha ätstörningar, skeva relationer, livsleda, depression, ångest och självförakt!
Jag är uppriktigt rädd..! Men samtidigt mer hoppfull än vad jag varit på många år. Om jag vågar göra det här på riktigt kan jag få ett liv igen!
Samtal
Stefan är, som sagt, högt uppsatt företagsledare och har aldrig varit i kontakt med någon annan värld än den. Under helgen låg nivån på samtal kring kultur, politik och ytliga livserfarenheter. Ikväll pratade Stefan om " såna där kriminella och sprutnarkomaner " och jag var tvungen att ta ner honom på jorden lite varpå jag berättade lite om mitt liv (när det varit som sämst).
Stefans spontana reaktion var " är du schizofren??!!" Hahaha bästa!! Jag skrattade så jag fick ont i magen för hans fråga var verkligen uppriktig :-)
Livsöde Ulf 42 år
Tog en promenad med Ulf som jobbar här. Han berättade om hur han växte upp med tre systrar, han var näst äldst. Mamman söp upp alla pengar så för att det skulle finnas mat och kläder hemma lärde dig Ulf tidigt att stjäla saker.
Med tiden bytte han försörjningssätt till att sälja droger. Självklart var han tvungen att testa sina varor ibland så efter ett tag började han knarka. Heroin är ju den mest lukrativa drogen och den som gör dig mest samvetslös så eftersom han gjorde flera saker han verkligen skämdes för så var han tvungen att ta mer heroin.
Efter några omgångar i fängelse träffade Ulf en tjej han verkligen blev kär i trots att känslorna var så avtrubbade. Han skulle åka in i fängelse och bad tjejen att de båda skulle hålla sig drogfria och bilda familj. Ulf kom ut sex månader senare och dagen efter muck blev hans tjej gravid :-)
De har nu två barn och Ulf jobbar här som behandlingsassistent. Härlig livshistoria!
Dag 6 på medicin avd på beh hemmet Längan
Spenderar dagen tillsammans med Stefan och Jeanette som jobbar här. Jeanette beskrev sitt liv som ganska likt min barndom ; duktig flicka som gärna drömmer sig bort i böckernas värld. Tydligen hör det också till ett mönster i beroende världen: bli beroende av böcker, älska vissa maträtter lite väl mkt och där kan jag känna igen mig men vem kan inte det??
Om det här programmet ska handla om igenkänningsfaktor så måste det bli mer specifikt för att jag ska tro. Jag tror att vissa säger att beroende är en sjukdom för att slippa ta ansvar för vad de själva har gjort. Jag skulle tycka att det vore helt underbart att kunna skylla allt på en sjukdom! Då kan jag skriva ut mig nu o slippa all skuld och skam. :-)
Dag 5 i behandling
Sitter nu avskild i ett hus med en annan klient. Det är skönt att vara i lugn o ro ist för intensiva känslostormar. Jag inser att jag måste möta känslorna men bara inte idag :-)
Huset jag vistas i är ett gammalt stenhus som ska fungera som avgiftning på behandlingshemmet "längan".
Mannen jag umgås med hela helgen heter Stefan och har varit hög chef inom en stor mediakoncern i många år. Nu har han gått i förtidspension, förlorat sin identitet och plötsligt ökat sin alkoholkonsumtion. Han har nu varit på väg att förlora sina barn och sin fru men hans största mål med den här behandlingen är att lära sig dricka normalt... Stefans historia kan nog många känna igen sig i; socialt drickande, trevliga middagar med goda vänner och sedan helt plötsligt för mycket tid att dricka...
Omgivningen har fått nog men Stefan tänker "äh, det här kan jag kontrollera om jag bara skärper mig lite"...
Jag kommer fortsätta skriva andras livsberättelser för jag har hört så många och nu kommer jag höra väldigt många framöver. Det är kanske det jag ska använda bloggen till!
Livsöde Millan 32 år
Träffar Millan på längans avgiftningsavdelning. Millan har varit tillsammans med Micke i sju år och de har en riktigt destruktiv och skev relation. Relationen blir deras största missbruk ( japp det är fullt möjligt ). Kärlek och passion blandas med hat och aggression. Nu har Millan äntligen insett att Micke aldrig kommer förändras och att han inte är den han säger utan bara den han visar....
Hon har känt sig nertryckt och mist sin egen identitet i relationen och druckit alkohol, knaprat piller för att våga säga ifrån. Nu är hon på längan för att pussla ihop sig själv och våga bryta sig ur alla missbruk inklusive sitt relationsmissbruk.
Millan verkar vara sinnesbilden av en stark tjej utåt och få skulle nog gissa att hon både blir hunsad och ibland slagen hemma....trots allt skit som har hänt kan hon inte låta bli att längta efter hans telefonsamtal! De säger att de prata med varandra för att de har barn men det är så tydligt att de egentligen pratar för att hålla koll på varandras känslor.
Idag kom Micke hit när Millan inte hade ringt på ett dygn. Nu tindrar Millans ögon igen.
Dag 3 på längan
Blir inropad av terapeuten som anser att jag inte klarar av behandlingen. Jag håller till viss del med honom men personligen tror jag bara att jag behöver slussas in lite saktare. Jonny frågar dock om jag fortfarande är inskriven på psyk.. De tänker alltså ge upp och skicka tillbaka mig !!?? Jag känner mig oönskad och misslyckad....
I väntan på att någon ska köra mig till tåget reagerar dock chefen på stället och blir väldigt engagerad. Hon fixar så att jag får komma till deras nyöppnade ställe som är till för patienter med traumatiska händelser, depression, ångest och allt annat man kan dras med efter att ha pressat ner alla känslor i alla år.
Jag blir självklart överlycklig för erbjudandet och sätter mig och väntar på hämtning till det nya behandlingshemmet. Efter tre timmar kommer chefen för det nya stället (embla) och säger att det blivit något missförstånd och att jag först måste utredas för att få komma dit. Summa summarum sitter jag nu i ett litet gulligt hus, avskild från de andra och hoppas på att inte bli skickad tillbaka till Stockholm för en sak är säker om jag inte får hjälp kommer jag inte leva länge.
Dag 2 i behandling
Vaknar i en mjuk säng och sjudande liv i en gullig (och dragig) korsvirkesgård utanför Lund. Delar rum med en tjej som heter Lisa som är en 42 årig lärarinna och hon beter sig verkligen som en sådan ; snörper på munnen när nåt är dåligt men är väldigt pedagogisk till sättet och inte minst diplomatisk.
Under dagen är jag med på föreläsning, livshistoria , massa samtal, terapi och skillnaden mot mitt liv de senaste månaderna blir så brutalt olik att jag bara ville dra i nödbromsen! Jag fick fullkomlig panik och drog ut i skogen för att tänka igenom mitt beslut om att genomgå den här behandlingen, jag funderade på att ta livet av mig på en gång istället. Vad är det värt att genomgå något jag kanske inte orkar genomgå i slutändan iaf??
Jag fattar efter en stund att jag är korkad o rädd så jag tänker " vad fan,jag har fått en plats på ett bra ställe, folk satsar på mig.... Varför ska jag ge upp nu"??
Jag lommar tillbaka till längan och spottar i nävarna...
Början på mitt eventuella liv
Framme på behandlingshemmet!
Med hopp och förväntningar packade jag ihop mig och åkte ner till Lund för behandling. Första dagen kände jag mig rädd men nyfiken och förhoppningsfull. Med hur mkt packning som helst ankom jag till ett hus där det myllrade av folk med näsan i böcker, gående med käcka steg, själv kom jag med böjt huvud och uppdragna axlar.
Tjejerna och killarna separerades till två olika hus och får bara hälsa på varandra. Jag blev hämtad av en jättegullig tjej som hette Marie. Hon har varit medlem i kinesisk maffia o farit väldigt illa.
Marie informerade mig om alla hunda regler, vissa mer självklara än andra ( inga droger kändes mer självklart medan inget tv-tittande kändes mindre uppenbart )
Jag fick lämna ifrån mig både mobil och dator ?????!!!!
Under de första fem dagarna skulle jag inte få ha kontakt med omgivningen o inte få gå utanför huset själv. Det blev en extrem omställning för mig som suttit still på en säng i nästan tre månader själv och ska nu på en dag integreras i en stor grupp med kvinnor som alla har problem..
Hej då Stockholm!
Nu lämnar jag Stockholm och gammal gegga till Lund och något läskligt, spännande, antagligen jobbigt och definitivt nytt.Jag har kämpat för att få hjälp i många år och nu når jag äntligen ska få det har jag sån ångest för att jag inte vet vad som väntar. Förändringar är jobbigt. Att veta att man lever i kaos kan vara jobbigt men inte lika jobbigt som att inte veta vad som väntar.. Under min tid inom psykiatrin har jag träffat jävligt många idioter men på Huddinge sjukhus har jag blivit bemött som en människa med ett högt människovärde och blivit sedd som den jag är.Jag sitter i första klass och ser nog ut som de andra men jag har packning för tre personer och jag har absolut en annan destination med min resa än de andra i den här vagnen. Jag skulle vilja veta vad de andra har för typ av liv i den här vagnen.. Antagligen företagsledare, kommunpampar och alla ska till ”viktiga” möten. Jag ska också till ett ”viktigt” möte men jag skulle ta mig fan kunna göra mkt för att slippa möta mig själv… men det är väl det jag har gjort i alla år.. flytt för att slippa möta mig själv. Jag kommer sakna både nya och gamla vänner. Utan att överdriva så räddade Katta mitt liv i förrgår. Jag fick panik och lurade till mig en permission. Under permissionen köpte jag rakblad och tog en taxi ut till flottsbro. Jag mådde pyton och hade så gjort i några dagar. På något sätt såg Katta hur det låg till och ringde mig under permissionen. Jag stängde av luren och vips var polisen där. På något sätt förstod Katta allvaret och på något sätt måste polisen ringat in min iphone. Jag är inte lycklig
över det men det var bra för den här gången agerade jag mer på impuls än vad jag någonsin tidigare gjort. Kombinationen av läkemedelsuttrappning och ångest och förändring var inte bra. Tänk på det Älskade katniss; du har räddat ett liv oavsett om jag väljer att bruka det eller missbruka det!
över det men det var bra för den här gången agerade jag mer på impuls än vad jag någonsin tidigare gjort. Kombinationen av läkemedelsuttrappning och ångest och förändring var inte bra. Tänk på det Älskade katniss; du har räddat ett liv oavsett om jag väljer att bruka det eller missbruka det!
