I väntan på att någon ska köra mig till tåget reagerar dock chefen på stället och blir väldigt engagerad. Hon fixar så att jag får komma till deras nyöppnade ställe som är till för patienter med traumatiska händelser, depression, ångest och allt annat man kan dras med efter att ha pressat ner alla känslor i alla år. 

Jag blir självklart överlycklig för erbjudandet och sätter mig och väntar på hämtning till det nya behandlingshemmet. Efter tre timmar kommer chefen för det nya stället (embla) och säger att det blivit något missförstånd och att jag först måste utredas för att få komma dit. Summa summarum sitter jag nu i ett litet gulligt hus, avskild från de andra och hoppas på att inte bli skickad tillbaka till Stockholm för en sak är säker om jag inte får hjälp kommer jag inte leva länge.