Vaknar till hjärtskärande gråt som kommer från min sänggranne. Jag försöker få fram varför hon gråter men förstår inte ett ord. Sylvia kommer från Iran och är i min ålder, ca 35 år. Jag gissar att vår problematik är lite olika men jag tänker att det kvittar, smärtan är likadan på alla språk...

 

Under hela dagen försöker jag och mina två andra rumskamrater trösta henne

men utan resultat. Vi ringer på personalen så ofta att de blir less på oss och ger pikar att sluta höra av oss. JO vi förstår att det är jobbigt för dem men hon har det så fruktansvärt jobbigt och personalen ser inte hennes sorg hela tiden, de går hem och byts av och går ut genom dörren när det blir för jobbigt.

 

Folk tror att patienter inom psykiatrin är knäppa men det man inte fattar är att patienter inom psykiatrin är människor med en, i regel, hemsk bakgrundshistoria. Vad Sylvias historia än innefattar så tror jag inte det har med jet-set liv och goda drinkar att göra med iaf......