Lördagen 31/8 2013

Står still.....

Grått, trist, tyst, stilla. Det hörs bara lite slammer från kökekt och mitt eget bultande hjärta. Min egen ångest stiger upp i huvudet och susar. Min första dag utan några lindrande läkemedel. Nu är det alltså någon klarsynt doktor som har kommit på den briljanta idén att jag:1) ska leva och 2) ska leva utan tabletter, alkohol, droger eller andra destruktiva livsmönster. Visst jag önskar verkligen att det fungerar men jag tror det bara inte. Hur fan ska det vara möjligt när jag hittills inte lyckats sen jag började lekis?

Nu är jag snart 35, barnlös, nyligen vräkt från min lägenhet (!!??) helt otroligt vad korkad man kan bli att ens försätta sig i den situationen. Bilen är sönderkrockad, körkorket borta, Min familj är knäckt pga mig jag orkar knappt krypa fram längre.

Själaktning, självrespekt, moral, etik, självbild, självförtroende.... allt är lite skamfilat för tilfället. Om någon hade fråga mig vart jag skulle befinna mig i livet kring 35 hade jag aldrig trott att det här skulle inträffat! Jag hade troligtvis svarat "2-3 barn, hus, hundar, katter, jobb, jag trivs med, gifta, trädgårdspyssel ... osv osv"

Istället är jag inlåst på LPT på en psykiatrisk avdelning sen 2 månader tillbaka, har tappat min familj och mina vänner efter allt jag ställt till med. Åh herregud vad jag skäms.

ÅÅÅÅÅhhhhh herregud vad har jag gjort???

Ja ja, jag kan inte lösa allt min första morgon på Huddinge sjukhus. Jag har precis kommit från ett vidrigt ställe på PIVA Danderyds sjukhus. Nu är jag lite friare här så jag ska försöka att ge det  här stället en chans.

Jag har hamnat i ett rum med fyra sängar och det stör mig inte ett dugg... men det stör nog en tjej som jag delar rum med; Agge. Hon verkar vara känslig för förändringar. I sängen mitt emot mig ligger en dam som är kring 70. Hon verkar dock vara en rolig 70 åring. Till vänster om mig ligger en kvinna från iran, Nadja, som inte säger så mycket men hon gråter hela tiden över något och jag vet inte vad än men jag tycker himla synd om henne.

Det verkar vara ett representativt urval ur Sveriges befolkning i det här rummet iaf.

Överläkaren verkar ha börjat lätta på mina restriktioner här iaf. Det förra stället var hemskt! Jag fick inte skicka eller ta emot brev, inga telefonsamtal in eller ut, inga besök och absolut ingen frisk luft. Tom mördare har en bättre livssituation! Nu har jag fått gå inomhus i tio minuter till Pressbyrån fram och tillbaka och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över en sån sak!!

Nu har jag sån otrolig ångest och jag förstår inte hur jag ska orka med ångesten under natten. När jag kom hit igår sa överläkaren till mig; nu ska du börja leva. Det kommer att bli svårt men vi kommer stötta dig.

De tog bort alla lugnande beroendeframkallande läkemedel för att försöka ge mig en framtid men jag undrar om jag ens ska orka ha en framtid utan dem. Jag orkar inte med ett mellanting mellan att leva eller att dö som jag hittills levt mitt liv. Snart måste jag välja väg och välja vägen fullt ut... att leva ett helt liv känslomässigt närvarande eller att faktiskt ta livet av mig. Inte dra ut på den känslomässiga plågan genom att fly eller att dränka den i självömkan, relationer, beteenden osv osv.

Nu ska jag lägga mig och hoppas på att vakna till en bättre dag i morgon. Nivå på ångestskalan idag; 8 ( av 10)